Kapitel 9

Det har varit tunnsatt med uppdateringar de senaste dagarna vilket vi enbart ser som positivt eftersom vi stravar efter ett enkelt liv nara naturen. Dock kan ju vissa tro att vi har dott varfor jag nu tankte beratta lite om vad vi gjort den senaste tiden.

Vi lamnade Hvar i Tisdags pga miserabelt vader och allman rastloshet. Vi missade precis taget fran Split tillbaka till Zagreb och fick vanta ett antal timmar pa nattaget. Nattaget var en katastrof som tycktes skena utmed bergen och vi sov sammanlagt ca en timma. Framme i Zagreb klockan halv sex pa morgonen, regn. Vi vill till Italien, muttrade vi bistert till informationstanten. Pa sedvanligt Kroatiskt maner var det omojligt att fa fram nagot vettigt fran en informationsinrattning, sarskilt i arla morgontimme, men vi forstod tillslut att det enda alternativet till Italien var att aka via Slovenien och Osterrike. Vi vantade tva timmar, bunkrade upp med mat och satte oss sedan pa taget mot Ljubljana och Villach.

Granspoliserna i Slovenien skrattade at mina glasogon, var allmant inkompetenta och sarskilt en av dem var synnerligen lik en galt. Taget stangade sig vidare langs bergen och mitt pa dagen var vi i Villach, Osterrike. Med var sedvanliga luffartur pa topp gick naturligtvis inget tag till Italien, utan endast buss. Vi tog en buss till Venedig. Venedig motte oss med vackert, ljumt vader och romantiska velande turister. Vi uppforde ett luffarcamp pa en trappa langs en kanal och smaskade i oss konserver och frukt, samtidigt som vi forde en ivrig konversation med en italiensk tant pa andra vaningen medelst vinkanden och glada tillrop.

Kusten hagrade och vi borjade bli smatt desperata efter sol och bad. Informationsmaffioson sa nagot om Rimini och ett tag som gick halv midnatt. Javisst sa vi och satte oss att vanta. Taget kom in pa stationen och vi rusade pa glada i hagen. Detta forbyttes snart i djupaste vemod nar det visade sig att detta tag skulle till Rom och var fullkomligt oversallat med manniskor. Vi lyckades dela en kupe med tva suspekta spanjorskor men detta foll naturligtvis nagra stationer langre fram. Tva ivriga indier skyfflade vanligt men bestamt bort allt hopp och jag och Adde fick satta oss i korridoren som tva luffare pa glid. Taget var nu fullkomligt overfullt, konduktoren smatt desperat och vi hade inte sovit pa mer an ett dygn. Vid tva var vi framme i... Bologna. Jaha? Vi gick av som zombies och somnade pa perrong nio. Nastan tre timmar senare gick taget mot Rimini. Vi somnade direkt, vaknade tva timmar senare och ramlade av som yra hons. Fyra-fem timmars somn pa tva dygn var dock fortfarande allt for lite for vara luffarhjarnor och vi ville bara do. Vi visste inte alls var man kunde bo i Rimini, turistinformationen oppnade inte forren klockan halv nio och David propagerade for lite somn pa stationsgolvet. Jag och Adde var mer sugna pa en lummig, mjuk park och gav oss ut pa en kort och mycket somngangaraktig expedition. Just nar vi hade hittat en fyrkant som atminstone med lite god vilja kunde antas vara en park, och lagt oss dar, borjade regnet falla. Vi kapitulerade och atervande till David. Nagon timma senare vacktes vi av tva poliser som inte uppskattade det exotiska sovande luffarinslaget pa Riminis station.

Nu har vi badat och sovit lite. Vi har hittat en bra camping dar vi ska sla upp vara bopalar imorgon.

Jag har skagg, mamma.