Ja, alltså vi är hemma igen om ni inte har fattat det. Vissa kanske tror att vi har suttit på Paxos och dinglat med benen sedan den 25e juli men så är alltså inte fallet.
Luffen var fantastisk. Nu är det snart höst och Sladden och David studerar. Jag, däremot, är otroligt rastlös. Bli inte förvånade om ni en dag, inom kort, kan läsa om ett nytt exodus här i bloggen.
Vi har ju bara precis börjat leva!
onsdag 2 september 2009
lördag 25 juli 2009
Kapitel 17
Har sitter vi pa den lilla paradison Paxos och vantar pa farjan till fastlandet. Egentligen skulle vi akt igar, men vi glomde att vi ar i anarkisternas och vansterflummarnas paradis GREKLAND, alltsa var det batstrejk och det fanns foljaktligen inget satt att lamna on. Jag trodde aldrig att en befolknings mentalitet skulle kunna vara FOR vanster - men har fungerar ju ingenting! Det ar spontana strejker hela tiden och hela samhallet star lika still som den dallrande heta luften. Grekerna forvaltar verkligen sitt historiska arv (blink blink Johan) och ar inte radda att lufta sitt missnoje infor overheten, och vara loja strejker i Sverige kanns plotsligt tramsiga. "Hehe, nu stanger vi centralkoket i Lycksele, nu blir nog Kokerskornas riksforbund radda och hojer lonen!!"
Man ska dock inte klaga - vi kunde ju suttit fast pa ett varre stalle. Belgrad, till exempel. Vi har badat och snorklat ett par dagar i ett underbart, glasklart medelhav som varit precis lagom varmt. Vi har dessutom bott pa en fin vind hos ett uraldrigt par som med helt otroliga roster (liknande Enterna i sagan om ringen) brakat konstant i fyra dagar. Det ar tur att man har oronproppar. Nutella och iste har varit veckans basfoda, ibland med undantag for nationalratten GYROS.
Vi ar ruggigt solbranda och gor succe hos kvinnorna, forstas.
Inatt tar vi farjan till Italien.
Man ska dock inte klaga - vi kunde ju suttit fast pa ett varre stalle. Belgrad, till exempel. Vi har badat och snorklat ett par dagar i ett underbart, glasklart medelhav som varit precis lagom varmt. Vi har dessutom bott pa en fin vind hos ett uraldrigt par som med helt otroliga roster (liknande Enterna i sagan om ringen) brakat konstant i fyra dagar. Det ar tur att man har oronproppar. Nutella och iste har varit veckans basfoda, ibland med undantag for nationalratten GYROS.
Vi ar ruggigt solbranda och gor succe hos kvinnorna, forstas.
Inatt tar vi farjan till Italien.
fredag 17 juli 2009
Kapitel 16
Den har dagen har varit sa sjuk att det inte finns tillstymmelse till chans att skriva ner allting har. Jag nojer mig med att saga att vi forsokte ta oss till Istanbul under pagaende tagstrejk. Ni underbara manniskor som rakar vara van med mig eller Sladden kommer garanterat fa hora hela historien. Manga ganger.
Nu ar vi i Grekland. Dagen repade sig lite nar vi lyckades pruta ner ett HOTELLrum till halva priset, formodligen bara genom att se fullstandigt forstorda ut. Luffarkanslan blev sedan total med solnedgang over medelhavet medan bonroran puttrade pa trangiakoket som vi stallt upp pa balkongen.
Vi tog en svang forbi Serbien ocksa.
Belgrad ar Europas mest avskyvarda stad.
TVI VALE.
Nu siktar en latt nedgangen luffarduo pa grekiska oar.
Vi kallar projektet Sunkens Sista Siesta.
Nu ar vi i Grekland. Dagen repade sig lite nar vi lyckades pruta ner ett HOTELLrum till halva priset, formodligen bara genom att se fullstandigt forstorda ut. Luffarkanslan blev sedan total med solnedgang over medelhavet medan bonroran puttrade pa trangiakoket som vi stallt upp pa balkongen.
Vi tog en svang forbi Serbien ocksa.
Belgrad ar Europas mest avskyvarda stad.
TVI VALE.
Nu siktar en latt nedgangen luffarduo pa grekiska oar.
Vi kallar projektet Sunkens Sista Siesta.
söndag 12 juli 2009
lördag 11 juli 2009
Kapitel 14
Vi ar i Valence, Frankrike, men vasteuropa ar sa dyrt och vandrarhemmen sa fulla att vi tvingas bo i skogen. Vi har traffat Ida och Josefine som ska mot Prag, vi foljer nog med en bit eller tva pa jakt efter mer ekonomiska trakter. Vad tror du om Rumanien, David?
torsdag 9 juli 2009
Kapitel 13
Igar inträffade en mycket intressant händelse, i en hiss i Frankfurts enda hostel. Ca 30 sekunder efter att jag sagt till Adde att jag inte gillar hissar sa värst mycket (vilket naturligtvis ignorerades av densamme varför vi klämde in oss i den förtvivlat lilla hissen befolkad av en rundlagd kostymnisse och en vanvettig strandraggare) stannade hissen mellan tva vaningsplan. Efter ett par sekunders förvirring blev stämningen oerhört tryckt da kostymnissen och strandraggaren tycktes lägga hela skulden pa mig och Adde. Ingen av dem kunde engelska, istället började bada grymta mycket oroväckande inbördes. Hissen var sa trang att ingen kunde röra sig, vi stod ca 2 centimeter fran varandras ansikten med mig och Adde närmast dörren. Kostymnissen började trycka pa larmet medan strandraggaren grymtade argare än nagonsin. Adde hade vid denna tidpunkt insettdet absurda i hela situationen och börjat skratta - vilket inte förstärkte vara chanser till överlevnad. Där stod vi alltsa, fyra vilsna människor i en vilt tjutande hiss mellan tva vaningsplan. En skrattande, en nervöst larmande, en strandraggande och en bara allmänt förtvivlad. Detvar dock undertecknad som löste hela situationen pa ett klämkäckt vis genom att stänga innedörren igen (det visade sig att den glappade a det grövsta). Hissen gick därmed igang, men stämningen var fortsatt tryckt pa resan upp genom den skrangliga huskroppen.
Frankfurt är världens sämsta stad och vi ska snart sätta oss pa ett tag, vilket som helst, söderut.
Frankfurt är världens sämsta stad och vi ska snart sätta oss pa ett tag, vilket som helst, söderut.
onsdag 8 juli 2009
Kapitel 12
Franvaron fran bloggen har varit total under en veckas tid pa grund av idogt campande längs Italiens västkust. Här kommer dock en saftig uppdatering av var status.
Vi akte fran Rom i torsdags och gick av taget nagon timma senare i en lantlig ort vid namn Rosignano. Vi hade absolut ingen aning om vad vi kunde vänta oss där, förutom att vi visste att havet lag relativt nära. Vi kom fram mitt i siestan och orten var stendöd. Vi tröstat lite glass pa en lokal bar och pratade lite med en pappagallo som uppvisade riktigt daliga kunskaper i engelska. Efter ett tag fattade vi att det var grannstaden Vada som gällde om man, som vi, ville campa. Vi köpte bussbiljetter, men vi gjorde misstaget att generalisera alla italienska allmänna transporter efter de punktliga tagen. Pa bussomradet förelag fullkomlig anarki och vi missade naturligtvis den första bussen till Vada som var tio minuter för tidig (jag och David letade bankomat). Buss numero tva kom vi däremot med, och efter en liten tid var vi i den stora metropolen Vada. Turistinformationen var naturligtvis stängd pa grund av siesta och vi handlade lite mat i brist pa annat att göra. När informationen behagade öppna fick vi direktiv om att ga nagon kilometer till en bra camping. Det var drygt trettio grader när vi lufsade iväg.
Campingen visade sig vara bra. Vi reste vart tält tio meter fran stranden och fick pa köpet världens snällaste tyska grannar, vars givmildhet sträckte sig till allt fran utlaning av strandtennis till utlaning av kylbalsam. Sedan foljde ett par dagar innehallande just ingenting mer än sol och slappt badande. Vattnet var troligen rekordvarmt och min läpp blev troligen rekordstor efter en rekordlang press-sejour utan solkräm i fejset.
Vi lämnade Vada via en snygg plankning pa Italiens motsvarighet till färdtjänst, igar morse. Vi akte till Pisa och vidare till Milano. Davids luffande gick nu mot sitt slut och jag hade en läpp att kurera. Norrut, följaktligen. Fran Milano in i Schweiz som mest bestod av tunnlar och tagbyten (och skeptiska blickar fran rika knösar när de sag var solbrända och slutkörda luffartrio). Fran Basel slutligen in i Tyskland med ett fruktansvärt langt tag som sag ut att när som helst kunna sla knut pa sig självt. David ville till Hamburg men hade vissa problem att förklara detta för den, som det verkade, milt berusade och intensivt smygätande tagpersonalen. Tillslut fick han fram sitt budskap men ingen tycktes kunna hjälpa förutom en chef som skulle vara "nagonstans pa taget, eventuellt". David gick ut pa sitt livs jakt. När vi rullade in i Karlsruhe kom han plötsligt springande och sa att han skulle av, detta hade tydligen en tagvärd varit sa vanlig att forklara i sista stund. Fran Karlsruhe kunde han sedan aka nattag till Hamburg. Som de solidariska luffarkompisar jag och Adde ända är, sa följde vi med honom av taget. En snabb nattlig maltid foljde, en ompackning av väskor likasa, och vid midnatt sag vi med sorg i blicken var trogna luffarpolare singla iväg mot Hamburg och Sverige och äldreboendet. Vi tyckte oerhört synd om honom. Var sorg förbyttes snart i djupaste panik när vi insag att vi inte hade den blankaste aning om var i hela friden man kunde tänkas bo i Karlsruhe. Midnatt kändes inte som en luckrativ tid för hotell-jakt. En tillfällig luffarförvirring uppstod.
Tillslut kom vi med gemensamma krafter, och med inspiration fran Mats Rahlo - en ärkeluffare, pa att vi hade ett rätt fint alternativ. Klockan halv tva gick ett mycket ensamt och mycket dystert nattag till Köln. Det skulle vara framme klockan sex och skulle därför kunna ge oss nagra timmars sömn. Vi somnade direkt och vaknade i Köln, gick av och tog tio minuter senare ett tag tillbaka, mot Frankfurt. Här försvarades slummern av den kolossala mängd banktjänstemän som tycktes invardera taget. De hade förmodligen aldrig sett nagra tagluffare pa halv sju-turen till Frankfurt, och tycktes alldeles handfallna. Dresscode tycktes vara minst kostym, och där satt plötsligt tva stackare i sandaler och shorts och luktade skit. Speciellt en man tycktes ha särskilt svart att acceptera denna rubbning i vardagsrutinen, han blev tyvärr utan plats och fick sta vid dörrarna. Där stod han sedan under hela resan och stirrade otroligt argt pa oss, som om han hela tiden tänkte att här star jag i kritstrecksrandig kostym och är viktig, och där sitter tva saker som katten har släpat in. Han kunde för allt i världen inte fa ihop ekvationen som lämnade honom staende, medan vi satt bekvämt tillbakalutade. Detta kändes som en stor luffartriumf.
Nu sitter vi i Frankfurt och ska köpa nya Interrailkort, tvätta kläder och fylla pa t-röd till luffarköket. Imorgon aker vi nog söderut igen, här är ju vädret ett skämt.
Nu inleds luffen - fas II.
Vi akte fran Rom i torsdags och gick av taget nagon timma senare i en lantlig ort vid namn Rosignano. Vi hade absolut ingen aning om vad vi kunde vänta oss där, förutom att vi visste att havet lag relativt nära. Vi kom fram mitt i siestan och orten var stendöd. Vi tröstat lite glass pa en lokal bar och pratade lite med en pappagallo som uppvisade riktigt daliga kunskaper i engelska. Efter ett tag fattade vi att det var grannstaden Vada som gällde om man, som vi, ville campa. Vi köpte bussbiljetter, men vi gjorde misstaget att generalisera alla italienska allmänna transporter efter de punktliga tagen. Pa bussomradet förelag fullkomlig anarki och vi missade naturligtvis den första bussen till Vada som var tio minuter för tidig (jag och David letade bankomat). Buss numero tva kom vi däremot med, och efter en liten tid var vi i den stora metropolen Vada. Turistinformationen var naturligtvis stängd pa grund av siesta och vi handlade lite mat i brist pa annat att göra. När informationen behagade öppna fick vi direktiv om att ga nagon kilometer till en bra camping. Det var drygt trettio grader när vi lufsade iväg.
Campingen visade sig vara bra. Vi reste vart tält tio meter fran stranden och fick pa köpet världens snällaste tyska grannar, vars givmildhet sträckte sig till allt fran utlaning av strandtennis till utlaning av kylbalsam. Sedan foljde ett par dagar innehallande just ingenting mer än sol och slappt badande. Vattnet var troligen rekordvarmt och min läpp blev troligen rekordstor efter en rekordlang press-sejour utan solkräm i fejset.
Vi lämnade Vada via en snygg plankning pa Italiens motsvarighet till färdtjänst, igar morse. Vi akte till Pisa och vidare till Milano. Davids luffande gick nu mot sitt slut och jag hade en läpp att kurera. Norrut, följaktligen. Fran Milano in i Schweiz som mest bestod av tunnlar och tagbyten (och skeptiska blickar fran rika knösar när de sag var solbrända och slutkörda luffartrio). Fran Basel slutligen in i Tyskland med ett fruktansvärt langt tag som sag ut att när som helst kunna sla knut pa sig självt. David ville till Hamburg men hade vissa problem att förklara detta för den, som det verkade, milt berusade och intensivt smygätande tagpersonalen. Tillslut fick han fram sitt budskap men ingen tycktes kunna hjälpa förutom en chef som skulle vara "nagonstans pa taget, eventuellt". David gick ut pa sitt livs jakt. När vi rullade in i Karlsruhe kom han plötsligt springande och sa att han skulle av, detta hade tydligen en tagvärd varit sa vanlig att forklara i sista stund. Fran Karlsruhe kunde han sedan aka nattag till Hamburg. Som de solidariska luffarkompisar jag och Adde ända är, sa följde vi med honom av taget. En snabb nattlig maltid foljde, en ompackning av väskor likasa, och vid midnatt sag vi med sorg i blicken var trogna luffarpolare singla iväg mot Hamburg och Sverige och äldreboendet. Vi tyckte oerhört synd om honom. Var sorg förbyttes snart i djupaste panik när vi insag att vi inte hade den blankaste aning om var i hela friden man kunde tänkas bo i Karlsruhe. Midnatt kändes inte som en luckrativ tid för hotell-jakt. En tillfällig luffarförvirring uppstod.
Tillslut kom vi med gemensamma krafter, och med inspiration fran Mats Rahlo - en ärkeluffare, pa att vi hade ett rätt fint alternativ. Klockan halv tva gick ett mycket ensamt och mycket dystert nattag till Köln. Det skulle vara framme klockan sex och skulle därför kunna ge oss nagra timmars sömn. Vi somnade direkt och vaknade i Köln, gick av och tog tio minuter senare ett tag tillbaka, mot Frankfurt. Här försvarades slummern av den kolossala mängd banktjänstemän som tycktes invardera taget. De hade förmodligen aldrig sett nagra tagluffare pa halv sju-turen till Frankfurt, och tycktes alldeles handfallna. Dresscode tycktes vara minst kostym, och där satt plötsligt tva stackare i sandaler och shorts och luktade skit. Speciellt en man tycktes ha särskilt svart att acceptera denna rubbning i vardagsrutinen, han blev tyvärr utan plats och fick sta vid dörrarna. Där stod han sedan under hela resan och stirrade otroligt argt pa oss, som om han hela tiden tänkte att här star jag i kritstrecksrandig kostym och är viktig, och där sitter tva saker som katten har släpat in. Han kunde för allt i världen inte fa ihop ekvationen som lämnade honom staende, medan vi satt bekvämt tillbakalutade. Detta kändes som en stor luffartriumf.
Nu sitter vi i Frankfurt och ska köpa nya Interrailkort, tvätta kläder och fylla pa t-röd till luffarköket. Imorgon aker vi nog söderut igen, här är ju vädret ett skämt.
Nu inleds luffen - fas II.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
