Kapitel 12

Franvaron fran bloggen har varit total under en veckas tid pa grund av idogt campande längs Italiens västkust. Här kommer dock en saftig uppdatering av var status.

Vi akte fran Rom i torsdags och gick av taget nagon timma senare i en lantlig ort vid namn Rosignano. Vi hade absolut ingen aning om vad vi kunde vänta oss där, förutom att vi visste att havet lag relativt nära. Vi kom fram mitt i siestan och orten var stendöd. Vi tröstat lite glass pa en lokal bar och pratade lite med en pappagallo som uppvisade riktigt daliga kunskaper i engelska. Efter ett tag fattade vi att det var grannstaden Vada som gällde om man, som vi, ville campa. Vi köpte bussbiljetter, men vi gjorde misstaget att generalisera alla italienska allmänna transporter efter de punktliga tagen. Pa bussomradet förelag fullkomlig anarki och vi missade naturligtvis den första bussen till Vada som var tio minuter för tidig (jag och David letade bankomat). Buss numero tva kom vi däremot med, och efter en liten tid var vi i den stora metropolen Vada. Turistinformationen var naturligtvis stängd pa grund av siesta och vi handlade lite mat i brist pa annat att göra. När informationen behagade öppna fick vi direktiv om att ga nagon kilometer till en bra camping. Det var drygt trettio grader när vi lufsade iväg.

Campingen visade sig vara bra. Vi reste vart tält tio meter fran stranden och fick pa köpet världens snällaste tyska grannar, vars givmildhet sträckte sig till allt fran utlaning av strandtennis till utlaning av kylbalsam. Sedan foljde ett par dagar innehallande just ingenting mer än sol och slappt badande. Vattnet var troligen rekordvarmt och min läpp blev troligen rekordstor efter en rekordlang press-sejour utan solkräm i fejset.

Vi lämnade Vada via en snygg plankning pa Italiens motsvarighet till färdtjänst, igar morse. Vi akte till Pisa och vidare till Milano. Davids luffande gick nu mot sitt slut och jag hade en läpp att kurera. Norrut, följaktligen. Fran Milano in i Schweiz som mest bestod av tunnlar och tagbyten (och skeptiska blickar fran rika knösar när de sag var solbrända och slutkörda luffartrio). Fran Basel slutligen in i Tyskland med ett fruktansvärt langt tag som sag ut att när som helst kunna sla knut pa sig självt. David ville till Hamburg men hade vissa problem att förklara detta för den, som det verkade, milt berusade och intensivt smygätande tagpersonalen. Tillslut fick han fram sitt budskap men ingen tycktes kunna hjälpa förutom en chef som skulle vara "nagonstans pa taget, eventuellt". David gick ut pa sitt livs jakt. När vi rullade in i Karlsruhe kom han plötsligt springande och sa att han skulle av, detta hade tydligen en tagvärd varit sa vanlig att forklara i sista stund. Fran Karlsruhe kunde han sedan aka nattag till Hamburg. Som de solidariska luffarkompisar jag och Adde ända är, sa följde vi med honom av taget. En snabb nattlig maltid foljde, en ompackning av väskor likasa, och vid midnatt sag vi med sorg i blicken var trogna luffarpolare singla iväg mot Hamburg och Sverige och äldreboendet. Vi tyckte oerhört synd om honom. Var sorg förbyttes snart i djupaste panik när vi insag att vi inte hade den blankaste aning om var i hela friden man kunde tänkas bo i Karlsruhe. Midnatt kändes inte som en luckrativ tid för hotell-jakt. En tillfällig luffarförvirring uppstod.

Tillslut kom vi med gemensamma krafter, och med inspiration fran Mats Rahlo - en ärkeluffare, pa att vi hade ett rätt fint alternativ. Klockan halv tva gick ett mycket ensamt och mycket dystert nattag till Köln. Det skulle vara framme klockan sex och skulle därför kunna ge oss nagra timmars sömn. Vi somnade direkt och vaknade i Köln, gick av och tog tio minuter senare ett tag tillbaka, mot Frankfurt. Här försvarades slummern av den kolossala mängd banktjänstemän som tycktes invardera taget. De hade förmodligen aldrig sett nagra tagluffare pa halv sju-turen till Frankfurt, och tycktes alldeles handfallna. Dresscode tycktes vara minst kostym, och där satt plötsligt tva stackare i sandaler och shorts och luktade skit. Speciellt en man tycktes ha särskilt svart att acceptera denna rubbning i vardagsrutinen, han blev tyvärr utan plats och fick sta vid dörrarna. Där stod han sedan under hela resan och stirrade otroligt argt pa oss, som om han hela tiden tänkte att här star jag i kritstrecksrandig kostym och är viktig, och där sitter tva saker som katten har släpat in. Han kunde för allt i världen inte fa ihop ekvationen som lämnade honom staende, medan vi satt bekvämt tillbakalutade. Detta kändes som en stor luffartriumf.

Nu sitter vi i Frankfurt och ska köpa nya Interrailkort, tvätta kläder och fylla pa t-röd till luffarköket. Imorgon aker vi nog söderut igen, här är ju vädret ett skämt.

Nu inleds luffen - fas II.