Epilog (kanske...)

Ja, alltså vi är hemma igen om ni inte har fattat det. Vissa kanske tror att vi har suttit på Paxos och dinglat med benen sedan den 25e juli men så är alltså inte fallet.

Luffen var fantastisk. Nu är det snart höst och Sladden och David studerar. Jag, däremot, är otroligt rastlös. Bli inte förvånade om ni en dag, inom kort, kan läsa om ett nytt exodus här i bloggen.

Vi har ju bara precis börjat leva!

Kapitel 17

Har sitter vi pa den lilla paradison Paxos och vantar pa farjan till fastlandet. Egentligen skulle vi akt igar, men vi glomde att vi ar i anarkisternas och vansterflummarnas paradis GREKLAND, alltsa var det batstrejk och det fanns foljaktligen inget satt att lamna on. Jag trodde aldrig att en befolknings mentalitet skulle kunna vara FOR vanster - men har fungerar ju ingenting! Det ar spontana strejker hela tiden och hela samhallet star lika still som den dallrande heta luften. Grekerna forvaltar verkligen sitt historiska arv (blink blink Johan) och ar inte radda att lufta sitt missnoje infor overheten, och vara loja strejker i Sverige kanns plotsligt tramsiga. "Hehe, nu stanger vi centralkoket i Lycksele, nu blir nog Kokerskornas riksforbund radda och hojer lonen!!"

Man ska dock inte klaga - vi kunde ju suttit fast pa ett varre stalle. Belgrad, till exempel. Vi har badat och snorklat ett par dagar i ett underbart, glasklart medelhav som varit precis lagom varmt. Vi har dessutom bott pa en fin vind hos ett uraldrigt par som med helt otroliga roster (liknande Enterna i sagan om ringen) brakat konstant i fyra dagar. Det ar tur att man har oronproppar. Nutella och iste har varit veckans basfoda, ibland med undantag for nationalratten GYROS.

Vi ar ruggigt solbranda och gor succe hos kvinnorna, forstas.
Inatt tar vi farjan till Italien.

Kapitel 16

Den har dagen har varit sa sjuk att det inte finns tillstymmelse till chans att skriva ner allting har. Jag nojer mig med att saga att vi forsokte ta oss till Istanbul under pagaende tagstrejk. Ni underbara manniskor som rakar vara van med mig eller Sladden kommer garanterat fa hora hela historien. Manga ganger.

Nu ar vi i Grekland. Dagen repade sig lite nar vi lyckades pruta ner ett HOTELLrum till halva priset, formodligen bara genom att se fullstandigt forstorda ut. Luffarkanslan blev sedan total med solnedgang over medelhavet medan bonroran puttrade pa trangiakoket som vi stallt upp pa balkongen.

Vi tog en svang forbi Serbien ocksa.
Belgrad ar Europas mest avskyvarda stad.
TVI VALE.

Nu siktar en latt nedgangen luffarduo pa grekiska oar.
Vi kallar projektet Sunkens Sista Siesta.

Kapitel 15

For alla bildtorstande blogglasare - luffarduon Sladden och Kalle ger er...

Kapitel 14

Vi ar i Valence, Frankrike, men vasteuropa ar sa dyrt och vandrarhemmen sa fulla att vi tvingas bo i skogen. Vi har traffat Ida och Josefine som ska mot Prag, vi foljer nog med en bit eller tva pa jakt efter mer ekonomiska trakter. Vad tror du om Rumanien, David?

Kapitel 13

Igar inträffade en mycket intressant händelse, i en hiss i Frankfurts enda hostel. Ca 30 sekunder efter att jag sagt till Adde att jag inte gillar hissar sa värst mycket (vilket naturligtvis ignorerades av densamme varför vi klämde in oss i den förtvivlat lilla hissen befolkad av en rundlagd kostymnisse och en vanvettig strandraggare) stannade hissen mellan tva vaningsplan. Efter ett par sekunders förvirring blev stämningen oerhört tryckt da kostymnissen och strandraggaren tycktes lägga hela skulden pa mig och Adde. Ingen av dem kunde engelska, istället började bada grymta mycket oroväckande inbördes. Hissen var sa trang att ingen kunde röra sig, vi stod ca 2 centimeter fran varandras ansikten med mig och Adde närmast dörren. Kostymnissen började trycka pa larmet medan strandraggaren grymtade argare än nagonsin. Adde hade vid denna tidpunkt insettdet absurda i hela situationen och börjat skratta - vilket inte förstärkte vara chanser till överlevnad. Där stod vi alltsa, fyra vilsna människor i en vilt tjutande hiss mellan tva vaningsplan. En skrattande, en nervöst larmande, en strandraggande och en bara allmänt förtvivlad. Detvar dock undertecknad som löste hela situationen pa ett klämkäckt vis genom att stänga innedörren igen (det visade sig att den glappade a det grövsta). Hissen gick därmed igang, men stämningen var fortsatt tryckt pa resan upp genom den skrangliga huskroppen.

Frankfurt är världens sämsta stad och vi ska snart sätta oss pa ett tag, vilket som helst, söderut.

Kapitel 12

Franvaron fran bloggen har varit total under en veckas tid pa grund av idogt campande längs Italiens västkust. Här kommer dock en saftig uppdatering av var status.

Vi akte fran Rom i torsdags och gick av taget nagon timma senare i en lantlig ort vid namn Rosignano. Vi hade absolut ingen aning om vad vi kunde vänta oss där, förutom att vi visste att havet lag relativt nära. Vi kom fram mitt i siestan och orten var stendöd. Vi tröstat lite glass pa en lokal bar och pratade lite med en pappagallo som uppvisade riktigt daliga kunskaper i engelska. Efter ett tag fattade vi att det var grannstaden Vada som gällde om man, som vi, ville campa. Vi köpte bussbiljetter, men vi gjorde misstaget att generalisera alla italienska allmänna transporter efter de punktliga tagen. Pa bussomradet förelag fullkomlig anarki och vi missade naturligtvis den första bussen till Vada som var tio minuter för tidig (jag och David letade bankomat). Buss numero tva kom vi däremot med, och efter en liten tid var vi i den stora metropolen Vada. Turistinformationen var naturligtvis stängd pa grund av siesta och vi handlade lite mat i brist pa annat att göra. När informationen behagade öppna fick vi direktiv om att ga nagon kilometer till en bra camping. Det var drygt trettio grader när vi lufsade iväg.

Campingen visade sig vara bra. Vi reste vart tält tio meter fran stranden och fick pa köpet världens snällaste tyska grannar, vars givmildhet sträckte sig till allt fran utlaning av strandtennis till utlaning av kylbalsam. Sedan foljde ett par dagar innehallande just ingenting mer än sol och slappt badande. Vattnet var troligen rekordvarmt och min läpp blev troligen rekordstor efter en rekordlang press-sejour utan solkräm i fejset.

Vi lämnade Vada via en snygg plankning pa Italiens motsvarighet till färdtjänst, igar morse. Vi akte till Pisa och vidare till Milano. Davids luffande gick nu mot sitt slut och jag hade en läpp att kurera. Norrut, följaktligen. Fran Milano in i Schweiz som mest bestod av tunnlar och tagbyten (och skeptiska blickar fran rika knösar när de sag var solbrända och slutkörda luffartrio). Fran Basel slutligen in i Tyskland med ett fruktansvärt langt tag som sag ut att när som helst kunna sla knut pa sig självt. David ville till Hamburg men hade vissa problem att förklara detta för den, som det verkade, milt berusade och intensivt smygätande tagpersonalen. Tillslut fick han fram sitt budskap men ingen tycktes kunna hjälpa förutom en chef som skulle vara "nagonstans pa taget, eventuellt". David gick ut pa sitt livs jakt. När vi rullade in i Karlsruhe kom han plötsligt springande och sa att han skulle av, detta hade tydligen en tagvärd varit sa vanlig att forklara i sista stund. Fran Karlsruhe kunde han sedan aka nattag till Hamburg. Som de solidariska luffarkompisar jag och Adde ända är, sa följde vi med honom av taget. En snabb nattlig maltid foljde, en ompackning av väskor likasa, och vid midnatt sag vi med sorg i blicken var trogna luffarpolare singla iväg mot Hamburg och Sverige och äldreboendet. Vi tyckte oerhört synd om honom. Var sorg förbyttes snart i djupaste panik när vi insag att vi inte hade den blankaste aning om var i hela friden man kunde tänkas bo i Karlsruhe. Midnatt kändes inte som en luckrativ tid för hotell-jakt. En tillfällig luffarförvirring uppstod.

Tillslut kom vi med gemensamma krafter, och med inspiration fran Mats Rahlo - en ärkeluffare, pa att vi hade ett rätt fint alternativ. Klockan halv tva gick ett mycket ensamt och mycket dystert nattag till Köln. Det skulle vara framme klockan sex och skulle därför kunna ge oss nagra timmars sömn. Vi somnade direkt och vaknade i Köln, gick av och tog tio minuter senare ett tag tillbaka, mot Frankfurt. Här försvarades slummern av den kolossala mängd banktjänstemän som tycktes invardera taget. De hade förmodligen aldrig sett nagra tagluffare pa halv sju-turen till Frankfurt, och tycktes alldeles handfallna. Dresscode tycktes vara minst kostym, och där satt plötsligt tva stackare i sandaler och shorts och luktade skit. Speciellt en man tycktes ha särskilt svart att acceptera denna rubbning i vardagsrutinen, han blev tyvärr utan plats och fick sta vid dörrarna. Där stod han sedan under hela resan och stirrade otroligt argt pa oss, som om han hela tiden tänkte att här star jag i kritstrecksrandig kostym och är viktig, och där sitter tva saker som katten har släpat in. Han kunde för allt i världen inte fa ihop ekvationen som lämnade honom staende, medan vi satt bekvämt tillbakalutade. Detta kändes som en stor luffartriumf.

Nu sitter vi i Frankfurt och ska köpa nya Interrailkort, tvätta kläder och fylla pa t-röd till luffarköket. Imorgon aker vi nog söderut igen, här är ju vädret ett skämt.

Nu inleds luffen - fas II.

Kapitel 11

Idag har vi gjort Rom by foot. Vi har sett allt man borde och dessutom hunnit skratta at alla lojliga amerikanska turistgrupper som bara styltar omkring som donickar. Vi bevittnade ett fullkomligt absurt skadespel i en flerfilig rondell innefattande ett demonstrationstag, ca 20 polisfordon med tillhorande kravallpoliser, tva visslande trafikkonstaplar med noll koll samt Roms i vanlig ordning hurtiga trafikbild. Jag har det pa film, kan jag meddela. Varmen har varit fruktansvart tryckande hela dagen, men framat kvallningen kom ett befriande askvader. Var belagenhet var dock inte sarskilt befriande da vi var pa fel sida stan, traskandes langs med andlosa boulevarder. Vi spenderade foljaktligen en ansenlig mangd minuter under en byggnadsstallning tillsammans med allehanda ljusskygga typer. I vanlig ordning var alla amerikanska turister helt forvirrade och sokte skydd under bar himmel eller i den lokala pinnocchioaffaren. Detta framkallade naturligtvis en del skratt och fniss hos luffarkaren.

Vi tanker oss nordvast imorgon.
Det blir nog talt igen eftersom Rom har visat sin allra mest ekonomiskt inhumana sida.
Vi lider i tysthet och kallar det frivillig enkelhet.

Kapitel 10

Vi har stagnerat lite i Rimini och ligger bara pa stranden hela dagarna. Vi ar garanterat de enda tagluffarna i denna jetset-ort och alla valbargade brittiska pensionarer tror formodligen att vi ar trasiga ungdomar letandes efter narmaste socialkontor eller soppkok. Vi trivs dock. Vi bor i ett varmt talt och kokar pasta pa stormkok. Nar campingens ovriga unga man i tjugoarsaldern skranar och skriker och klattrar i trad och utfor andra pubertala ovningar, star vi vid diskhoarna och handtvattar som overvintrade hippies. Det kanns helt ratt. Igar at Adde varldens storsta pizza (svensk familjepizza x 2) och nu vill han aldrig se en pizza igen. Om kvallarna spelar vi musik pa stranden. Frukten ar god. Solen steker. Livet kanns bra och imorgon aker vi mot Rom.

Kapitel 9

Det har varit tunnsatt med uppdateringar de senaste dagarna vilket vi enbart ser som positivt eftersom vi stravar efter ett enkelt liv nara naturen. Dock kan ju vissa tro att vi har dott varfor jag nu tankte beratta lite om vad vi gjort den senaste tiden.

Vi lamnade Hvar i Tisdags pga miserabelt vader och allman rastloshet. Vi missade precis taget fran Split tillbaka till Zagreb och fick vanta ett antal timmar pa nattaget. Nattaget var en katastrof som tycktes skena utmed bergen och vi sov sammanlagt ca en timma. Framme i Zagreb klockan halv sex pa morgonen, regn. Vi vill till Italien, muttrade vi bistert till informationstanten. Pa sedvanligt Kroatiskt maner var det omojligt att fa fram nagot vettigt fran en informationsinrattning, sarskilt i arla morgontimme, men vi forstod tillslut att det enda alternativet till Italien var att aka via Slovenien och Osterrike. Vi vantade tva timmar, bunkrade upp med mat och satte oss sedan pa taget mot Ljubljana och Villach.

Granspoliserna i Slovenien skrattade at mina glasogon, var allmant inkompetenta och sarskilt en av dem var synnerligen lik en galt. Taget stangade sig vidare langs bergen och mitt pa dagen var vi i Villach, Osterrike. Med var sedvanliga luffartur pa topp gick naturligtvis inget tag till Italien, utan endast buss. Vi tog en buss till Venedig. Venedig motte oss med vackert, ljumt vader och romantiska velande turister. Vi uppforde ett luffarcamp pa en trappa langs en kanal och smaskade i oss konserver och frukt, samtidigt som vi forde en ivrig konversation med en italiensk tant pa andra vaningen medelst vinkanden och glada tillrop.

Kusten hagrade och vi borjade bli smatt desperata efter sol och bad. Informationsmaffioson sa nagot om Rimini och ett tag som gick halv midnatt. Javisst sa vi och satte oss att vanta. Taget kom in pa stationen och vi rusade pa glada i hagen. Detta forbyttes snart i djupaste vemod nar det visade sig att detta tag skulle till Rom och var fullkomligt oversallat med manniskor. Vi lyckades dela en kupe med tva suspekta spanjorskor men detta foll naturligtvis nagra stationer langre fram. Tva ivriga indier skyfflade vanligt men bestamt bort allt hopp och jag och Adde fick satta oss i korridoren som tva luffare pa glid. Taget var nu fullkomligt overfullt, konduktoren smatt desperat och vi hade inte sovit pa mer an ett dygn. Vid tva var vi framme i... Bologna. Jaha? Vi gick av som zombies och somnade pa perrong nio. Nastan tre timmar senare gick taget mot Rimini. Vi somnade direkt, vaknade tva timmar senare och ramlade av som yra hons. Fyra-fem timmars somn pa tva dygn var dock fortfarande allt for lite for vara luffarhjarnor och vi ville bara do. Vi visste inte alls var man kunde bo i Rimini, turistinformationen oppnade inte forren klockan halv nio och David propagerade for lite somn pa stationsgolvet. Jag och Adde var mer sugna pa en lummig, mjuk park och gav oss ut pa en kort och mycket somngangaraktig expedition. Just nar vi hade hittat en fyrkant som atminstone med lite god vilja kunde antas vara en park, och lagt oss dar, borjade regnet falla. Vi kapitulerade och atervande till David. Nagon timma senare vacktes vi av tva poliser som inte uppskattade det exotiska sovande luffarinslaget pa Riminis station.

Nu har vi badat och sovit lite. Vi har hittat en bra camping dar vi ska sla upp vara bopalar imorgon.

Jag har skagg, mamma.

Kapitel 8

Vi är i Kroatien! (glad midsommar)

Kapitel 7

Daliga saker med Ungern:

1. Skyltningen i staderna ar obefintlig vilket leder till
2. Att ungraren inte hittar i sin egen stad utan standigt sager fel vag nar man fragar efter vagbeskrivning. Detta leder i sin tur till
3. Att luffaren blir vansinnigt trott pa hela detta patetiska land.
Dessutom vagrar manniskor att 4. ens forsoka prata engelska aven om man forstar att de egentligen hade kunnat gora sig forstadda. Spraket ar dessutom 5. det fulaste vi hort och David drog en spraklig paralell till daliga finska skrackfilmer som vi andra tyckte var ganska passande. Miljopolitiken ar 6. ett skamt vilket har lett till smog och allman forgiftning i Budapest, detta gor att luffarens lungor riskerar att kollapsa redan under forsta dygnet i denna patetiska hala. Dessutom ar trafikplanerarna 7. fullkomligt inkompetenta vilket lett till att stora trafikleder gar rakt genom parker och slingrar sig runt sevardheterna och langs floden. Detta omojliggor dels en vettig sightseeing, dels forsvarar det for luffaren som foredrar att sova i en lamplig park. Slutligen ar nattbusschaufforerna 8. fullkomligt forvirrade och borde enligt en samlad dekadent luffarkar soka sig till andra yrken, forslagsvis inom sophamtarsektorn.

Bra saker med Ungern:
1. Maten och boendet ar billigt vilket okar luffarens chanser till overlevnad.
2. For den uttryckningsintresserade luffaren torde Budapest vara himmelriket da det sallan gar mer an en minut mellan det att diverse uttryckningsfordon stangar sig omkring i den ofattbara trafiken med allehanda absurda sirener.
3. Kopcentrumet MAMMUT erbjuder det mesta luffaren behover till ett bra pris. Att namnet ar komiskt i kvadrat skanker dessutom luffaren nagra goda skratt.
4. Det gar att aka darifran. Att aka ifran Ungern skanker luffaren en kansla av panyttfodelse och plotslig framtidstro.

Idag akte vi ett stekhett tag till Zagreb. Har bor vi ovanpa en restaurang i ett hostel som egentligen borde kallas hotell.

Zagreb ar allting som Budapest inte var. Zagreb ar avslappnat, inbjudande, trafikfritt och dessutom billigt. Zagreb ar ljumt och valkomnande. Zagreb ar old school och skitsnyggt. Vi alskar Zagreb.

Imorgon aker vi mot Split, sedan blir det batluff och campingliv!
Vi ar allmant overlyckliga och overens om att luffen ar ungefar det basta som finns.

Kapitel 6

Budapest ar som jag minns Paris, fast mindre och betydligt mer enerverande. Nagon sa att detta var Europas vackraste huvudstad. Vi ar inte riktigt overtygade. Adde gav den snabbt epitetet Europas sunkigaste huvudstad. Fruktansvart mycket trafik, smutsigt overallt, ett inferno av alltfor distinkta lukter och sa en standig kramande hetta.
Skyltningen var samst hitills i Europa. Forst hittade vi ingenting, sen hittade vi inte heller nagonting, sen hittade vi fem trevliga svenska tjejer. Budapest ar okej.

Kapitel 5

Vi ar nu inne en sista snabbis pa vart hostel för att hamta ryggsackarna. 21:40 gar taget mot Budapest. Aven denna dag har spenderats i syssloloshetens tecken. Vi sov till langt in pa formiddagen, sedan kollade vi villkoren for nattaget mot Budapest. Vi kommer kunna aka utan tillaggsavgift aven pa denna tiotimmarsresa. Vart flyt med tagen, i kombination med ostlandernas generellt laga prisniva pa mat etc, har gjort inledningen pa var luff till en mycket ekonomisk historia. Detta faktum firade vi genom att omedelbart aka till en park och lagga oss dar nagra timmar. Efter en tid i solgasset blev vi oerhort sugna pa att spela fotboll. Tyvarr glomde jag var for luffen inkopta boll i Goteborg. Vi var alltsa tvugna att med gemensamma luffarkrafter uppbringa en losning pa detta stora problem. David fann snabbt pa rad, och snart hade tre par smutsiga strumpor blivit ihoprullade till en lagom stor boll. Det fungerade dock daligt och vi gav snart upp, men vi hann fa en och annan uppmuntrande vinkning fran diverse parkflanorer. Nu siktar vi pa Budapest och ser fram emot att komma loss igen. Prag ar inte vad det en gang var!

Resans stora behallning ar annars vara tygpasar med det allra viktigaste, som vi bar med oss under trojorna. Vi har insett att det utifran ser ut som stomipasar, och att vi troligen uppfattas som en liten stomiforening pa resande fot. Detta har vi omattligt roligt at. "Fram med stomin!" fnissar vi hysteriskt i biljettkoerna och toalettbesok benamns naturligtvis STOMITOMNING.
En resa blir vad man gor den till, right?

Kapitel 4

Vi ligger mest i parker och pratar med en australiensare som heter Shane och reser jorden runt. Nu borjar det bli hett om dagarna, redan tjugofem grader ute. Ikvall ar planen att ta ett nattag mot Budapest. Det ska tydligen vara fint. Shane kanske hanger med. Kanske inte. Allt ar spontant. Alla ar friska igen. Livet leker.

Kapitel 3

Sparvagnar, kullersten, gamla hus, broar, sobra manniskor, sol, billig mat, fint uteliv. Prag ar som Berlin fast battre. Vi har fastnat i Prag. Vi gillar Prag.

Kapitel 2

Morgon i Prag. Vaxlande molnighet, runt tjugo grader. Vi tyckte vadret var piss tills vi kollade SMHI och sag att ni har tolv-tretton grader och regn dar hemma... Vi bor pa arets sunkigaste hostel. Personalen ar konstant berusad och vi sag en korpulent man med ett vapen gomt under trojan igarkvall innan laggning. Det ar dock billigt och med ett centralt lage, varfor vi kanner oss oerhort ekonomiska och begavade. Pa taget fran Berlin snodde vi en helt egen kupe och forutom den vansinniga tagvarden (det kanns som att centraleuropeiska landers storsta kufar per definition jobbar som tagvardar) forflot resan i ett harmoniskt tyskt lugn. Runt omkring mig sitter just nu konstiga tjeckiska tjejer och Adde kom just in och sa att han hade fixat annu en natt pa detta sunk-hostel. Jag vet inte om jag ska skratta eller grata. Vi ska strax ut och kopa lite frukost i nagon lamplig Tjeckisk lagprisbutik.

Vad galler mitt halsotillstand sa ar det under forbattring, dock inte helt idealiskt annu. Jag har i egenskap av Underskoterska ordinerat mig sjalv vila.

Kapitel 1

Här sitter vi pa ett hostel i Berlin och har nyss käkat frukost. Det regnar. Kalle är relativt jättesjuk med feberfrossa och halsont. David och Adde är relativt spontana. Igar lyckades vi aka första klass fran Hamburg till Berlin utan tilläggskostnad, vilket torde vara en smärre bedrift. Vi fick gratis snacks och affärstidning till Davids stora glädje. Vi vimlade omkring ett tag pa jakt efter boende och efter ett par timmars vandring fick vi rum pa Heart Of Gold Hostel som till Davids kolossala förtvivlan spelar tysk undergroundrock konstant i lobbyn. Idag ska vi kolla Die Mauer och sen drar vi mot Prag.

Dagens begrepp: Let´s geh ouh ou heah (let´s get out of here)

Prolog forts

Vi gör det! (8 timmar innan avfärd)

Prolog

David spelar gitarr och har en uppblåsbar stol, Adde har en hatt och skiter i allt planerat och Kalle planterar solrosor. Tillsammans är vi de tre musketörerna, den heliga treenigheten, The Blues Brothers, you name it baby. Morgonen den tionde juni åker vi söderut på flykt från konventioner och grått vardagsliv. Vi söker frihet, lycka, värme och galenskap. Här kommer ni förhoppningsvis kunna läsa om en del av våra bravader.